Funderingar från ett hamburgerhak



Det är lika bra att erkänna det: Jag är yrkesskadad. Det är svårt att gå ut på restaurang utan att iaktta det som händer. Inte så att jag letar efter fel - jag ser det mera som ett sätt att lära mig nya saker genom att kolla hur andra gör, hur maten läggs upp på tallriken, hur personalen jobbar i restaurangen, och så vidare. Ibland kan man även lära sig saker av andras misstag...


Det kan vara svårt att berätta en historia som denna utan att, som berättare, själv framstå som en självgod besserwisser. Det är inte alls meningen att försöka framställa mig själv som någon som vet bäst. Jag vill bara poängtera vikten av kunskap och servicetänkande.




Häromdagen besöker jag ett snabbmatsställe, av den sort man ofta finner i anslutning till skidbackar.

Vi är tre i sällskapet och har beställt var sin hamburgertallrik till lunch.
Man blir hungrig av pudersnö...
Personalen på det aktuella stället bär ut den beställda maten till respektive bord - vilket är flott. När det är vår tur kommer servitrisen ut med två tallrikar, sätter ner dem på bordet och vänder på klacken för att hämta den tredje. Hon går tomhänt, trots att det står smutsiga tallrikar, ketchupflaskor och annat på några av de bord hon passerar. Vi tittar ner på våra brun-svarta pommes frites och smakar på dem - de smakar bränt och illa. Efter några minuter kommer servitrisen tillbaka med den sista tallriken. Då säger jag att vi inte vill ha dessa brända potatisar och ber henne ta ut dem och ordna med nya. Hon tar då två tallrikar och går iväg. Efter några minuter kommer hon tillbaka för att hämta den tredje tallriken.


Väntan i cirka fem minuter...


Nu kommer en annan person fram till bordet. Vi identifierar honom som den person som tillagat maten - kanske är han även delägare (?).


•         -"Är det ni som klagat på pommesen?", frågar han.

•         -"Ja just det", säger jag. "De såg ju helt brända ut".

•         -"Du kan väl inte veta det bara genom att titta", säger han.

•         -"Jag försäkrar om att jag är kompetent att bedöma om mat är bränd", kontrar jag. "Dessutom har vi alla tre smakat, och det både smakar bränt och ser bränt ut".

•         -"Hur vill du ha dem då - mjuka eller"?

•         -"Jag vill att de ska vara som pommes frites ska vara - gyllengula och krispiga - inte brända".


Han vänder sig om och går mot köket - tomhänt.
Efter ytterligare fem-tio minuters väntan kommer servitrisen tillbaka med två tallrikar som hon sätter ner på vårt bord. Hon går, tomhänt, tillbaka för att några minuter senare återkomma med den tredje tallriken. Tallriken sätts ner på bordet utan ett ord. Återigen går hon tillbaka till köket med tomma händer. Nu ser våra pommes frites riktigt fina ut, och de smakar bra. När vi hunnit en bit in i våra portioner ser vi hur killen som vi nyss diskuterade med kommer ut i lokalen. Då tror vi att han ska komma fram och fråga om vi blev nöjda. Det gör han inte... Vi äter upp det sista av hamburgaren, tar på våra kläder och hjälmar, snyggar till efter oss och lämnar lokalen för att, mätta och glada, återigen attackera branterna.


Senare på dagen köper vi varm choklad med vispgrädde och då kan jag inte låta bli att säga ungefär:


•         -"Du tar väl inte illa upp för att jag klagar?"

•         -"Nej för tusan", svarar han då. "Det är ju bara bra att vi får veta om vi gjort något fel och att någon gäst inte är nöjd".



Just det...


Jag kan inte riktigt låta blir att analysera denna händelse. Vad hände egentligen? Kunde agerandet ha varit annorlunda - både från deras sida och vår egen?

Jag måste poängtera att stämningen och tonläget i det återgivna samtalet var gott - inga sura miner från något håll.


Låt mig räkna upp några av de saker vi noterade:

  • Servitrisen kan bara bära en tallrik i varje hand. Genom att lära sig bära tallrikar på ett korrekt sätt skulle hon halvera den sträcka hon måste gå varje dag. Det skulle spara hennes egna ben och även spara tid för gästerna.

  • Servitrisen går tomhänt genom lokalen flera gånger, och det gör även delägaren (?). En av serveringspersonalens viktigaste regler är; Gå aldrig tomhänt. Genom att alltid ta med sig något när man ändå går förbi sparar man tid och kraft, samtidigt som lokalen hålls snygg. Dessutom ser det proffsigt ut.

  • Delägaren (?) kommer ut och argumenterar med de gäster som skickat tillbaka mat. Även om han var trevlig, bryter han mot allt som har med god servicekänsla att göra. Om gästen anser att maten är undermålig så är den det. Punkt och slut! Fixa ny - utan att argumentera!

  • Delägaren (?) frågar faktiskt hur pommes frites ska vara. Vet han inte det själv eller...? Pommes frites kan bara tillagas på ett sätt - det rätta sättet. Han gör bort sig rejält genom att fråga. Troligtvis menade han inte att han inte vet hur pommes frites ska tillagas - men det var så det lät i våra öron.

  • Han missar chansen att komma tillbaka för att reda ut det hela genom att fråga om vi var nöjda. Det hade räckt med några ord och allt hade varit glömt. Nu lämnar vi istället lokalen med händelsen malande i våra yrkesskadade hjärnor.

  • Ingen av de personer som tillagar mat på stället har mössa eller skyddskläder.

  • Personalen hanterar pengar och sedan mat, utan att tvätta händerna.

  • Personalen står ofta utanför entrén och röker. Hur snyggt ser det ut? Tvättar de händerna sedan?


Varför har jag valt att berätta detta?

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hela kunde ha gått till. Tänk vad lite utbildning hade gjort gott i detta fall. Ofta räcker det med att vara söt och trevlig, men med en bra utbildning i grunden kan man lägga sin service på en helt annan nivå. Vi tror att vi på Östra Gymnasiets Hotell- och Restaurangprogram, kan ge eleverna den grund som behövs för att kunna gå ut i arbetslivet och ge gästerna det som de har rätt att förvänta sig - nämligen god och proffsig service.





Av: Lars Filén


Kommentarer
Postat av: E

Så rätt!

2009-02-11 @ 13:37:42
Postat av: Gilla

Ja precis !

Tänk om dom hade vetat vad du jobbade med...

Du skulle ha värvat dom till Östra Gymnasiet ;)



Ps. du e duktig på skrivkonsten Lars :o)

2009-02-11 @ 17:12:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0